Allsång...
... på Skansen... : ) Happy... tuesday... eller... hur... : ) Tyvärr, för näst sista gången... den här sommaren, men... jag fann en ängel till, just där... på det programmet... ikväll... Pär Johansson, grundare till Glada Hudik-gänget... Gissa om jag fick tårar i mina ögon, då han berättade... om dom utvecklingstörda... och hur sant är det inte: dom dömer aldrig och dom behandlar alla lika... osv... Alltså jag undrar vilka som egenligen är normala... Dom... eller... vi, (normalstörda) ...
Jag har ju själv arbetat inom omsorgen, på ett gruppboende där fem utveckliingstörda delar sin vardag, med varann... Och, hur roligt har det inte varit att mötas av ett enda stort leende... och ett... Hej... Och, en varm go kram... Jag älskar dom alla... Dom har lärt mig så mycket... Och, dom kräver så lite.... Dom bara... finns... Utan oro för morgondagen... Och utan att skvalllra och prata skit... Det behovet har dom inte... Dom är goda... Vänliga... Hjälpsamma... Bara man är så mot dom... Och, hur svårt är det... Glädje föder glädje...
Men för att klara det måste man nog vara god som människa... Eller kanske rättare sagt, man måste vara trygg i sig själv som människa... tror jag... Det funkar inte att komma o ha behovet av tex makt... Att utan anledning skälla på någon i syfte att, lära... det är i mina ögon grymt fel... Man får aldrig, aldrig glömma att man som personal har sina abetsuppgifter+att man har ansvaret för dom boende... Det ansvaret innebär att man är där för deras skull, och inte sin egen... Ödmjukhet... Tacksamhet... Det önskar jag att flera kände... Varifrån kommer viljan att styra, o kontrollera.... andra... Varför inte inse att alla skulle må bra mycket bättre av omsorg o hjälpsamhet...
Eller är det en lyx att känna så... att kunna ge... utav sitt hjärta... utan att kräva... någon igen... Jag förstår att livet är tufft många gånger, och jag försöker att förstå att kanske orkar man inte ge om man har det svårt... Men jag har ju oxå haft det svårt... men aldrig skulle jag låta det gå ut över någon annan... Och, jag hoppas innerligt, att jag även i fortsättningen ska orka vara så...
Jag har ju själv arbetat inom omsorgen, på ett gruppboende där fem utveckliingstörda delar sin vardag, med varann... Och, hur roligt har det inte varit att mötas av ett enda stort leende... och ett... Hej... Och, en varm go kram... Jag älskar dom alla... Dom har lärt mig så mycket... Och, dom kräver så lite.... Dom bara... finns... Utan oro för morgondagen... Och utan att skvalllra och prata skit... Det behovet har dom inte... Dom är goda... Vänliga... Hjälpsamma... Bara man är så mot dom... Och, hur svårt är det... Glädje föder glädje...
Men för att klara det måste man nog vara god som människa... Eller kanske rättare sagt, man måste vara trygg i sig själv som människa... tror jag... Det funkar inte att komma o ha behovet av tex makt... Att utan anledning skälla på någon i syfte att, lära... det är i mina ögon grymt fel... Man får aldrig, aldrig glömma att man som personal har sina abetsuppgifter+att man har ansvaret för dom boende... Det ansvaret innebär att man är där för deras skull, och inte sin egen... Ödmjukhet... Tacksamhet... Det önskar jag att flera kände... Varifrån kommer viljan att styra, o kontrollera.... andra... Varför inte inse att alla skulle må bra mycket bättre av omsorg o hjälpsamhet...
Eller är det en lyx att känna så... att kunna ge... utav sitt hjärta... utan att kräva... någon igen... Jag förstår att livet är tufft många gånger, och jag försöker att förstå att kanske orkar man inte ge om man har det svårt... Men jag har ju oxå haft det svårt... men aldrig skulle jag låta det gå ut över någon annan... Och, jag hoppas innerligt, att jag även i fortsättningen ska orka vara så...
Kommentarer
Trackback
